Bakom kulisserna: Mästarfotograferna

När vi gamla och glömska sitter på Bromarfhemmet, kan vi ta fram vårt bröllopsalbum och återkalla bröllopsdagens magi tack vare dessa tre canon-fotografer!

Brudpar på stan

Bakom kulisserna: Elvis in the house

Wise men say, only fools rush in
but I can't help, falling in love with you

Vi hade tänkt överraska bröllopsgästerna genom att sjunga och spela Elvis Can't help falling in love i kyrkan. Planen gick tyvärr i stöpet, för att blivande frun i huset inte hann öva sitt pianospel tillräckligt.

Musiken som vi sist och slutligen valde var mycket fin och stämningsfull i alla fall. Som ingångsmusik hade vi ett preludium av Johann Sebastian Bach, men exakt vilket stycke är fortfarande oklart*. Vi var båda så pirriga av stunden att våra minnen från promenaden till altaret är suddiga.

Det var därför bra att börja vigseln med något välbekant, och vi hade valt en psalm som alla kan, nämligen Den blomstertid nu kommer. Vi valde den eftersom texten (som är skriven av Israel Kolmodin ca 1690) perfekt fångar upp de förväntningar man har på äktenskapet - det varma, ljusa, evighetslånga sommarlovet.

Den blomstertid nu kommer
med lust och färgring stor.
Nu nalkas ljuvlig sommar
då gräs och gröda gror.
Den blida solen väcker 
allt det som varit dött.
Den allt med grönska täcker,
och allt blir återfött.

De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och alla gröna träd
skall oss var dag påminna
Guds godhets rikedom.
Låt oss den nåd besinna
som räcker året om.

Om Bach är den sakrala orgelmusikens store mästare var man än befinner sig i Europa och Den blomstertid nu kommer är en nordisk klassiker, så var vårt nästa musikval franskt (som sig bör på fransk mark). Prière à Notre-Dame (Bön i Notre-Dame) av kompositören Léon Boëllman är ett vackert och stillsamt musikstycke, lämplig att lugna ner sig till efter spänningen med äktenskapslöftena.

Här är ett smakprov:






Och när det hela var över blev det lite Elvis i alla fall. Som utgångsmusik spelades nämligen Can't help falling in love.





Vad hade du för musik på ditt bröllop? Eller vad skulle du vilja höra när du gifter dig?

* update: Svenska kyrkans organist mejlade just och berättade att det var Preludium nummer 1 i C-dur ur Acht kleine Preludien und Fugen:

Några bilder från en härlig bröllopsdag

Jag ger upp!

Du som just surfat in här, med fräscha tankar och ögon, ska veta att jag nu har suttit här i över en timme och försökt formulera något vettigt om vår bröllopsdag. Så svårt borde det inte vara, jag var ju där! Som en aktiv deltagare vid sidan av min äkta man (ganska nice att kunna säga så nu, btw).

Men hur ska vi formulera våra upplevelser och minnen om bröllopsdagen, så att det gör dagen rättvisa? Hur beskriva hur otroligt fin den blev och hur den översteg alla våra förväntningar? Att den ofta är i våra tankar. Det är så mycket man vill berätta, att allt blir osagt för att man inte vet var man ska börja.

Så vi gör det i etapper och börjar med att visa vad som satte prickarna över ö:et i vår bröllopsdag - eller som fransmännen skulle säga: la cerise sur le gâteau - körsbäret på tårtan*, nämligen bröllopsgästerna. Dagens mästerfotograf Märta tog några härliga gruppfoton på gänget!

* Bröllopstårtan hade faktiskt körsbär på toppen.

 

Ny tävling på gång!

Nu kan du vinna en av våra franska favoritfilmer Amélie från Montmartre här på bloggen. Det enda du behöver göra är att svara rätt på frågan: Vem spelar den kvinnliga huvudrollen i filmen?

Filmen hade premiär 25 april 2001 och kommer att fira 13-årsjubileum samma dag som bröllopsgästerna flyger ner till Paris. Det ska vi komma ihåg att skåla för!

Filmen har också ett härligt soundtrack, här är ett smakprov:


 

När lillan kom till jorden, det var i mars när göken gol...

Den 28 mars 1984 förändrades mitt liv på ett härligt sätt när min lillasyster Ida föddes! Idag fyller hon 30 år! Lillungin! (Eller så tror vi, det är lite svårt att säga eftersom hon är adopterad från Rumänien...*)

Ida är familjens charmtroll. Hon har en speciell förmåga att verkligen se och förstå andra människor (empatisk är ordet jag letar efter) och kan njuta av dagen som den kommer. Eftersom hon är social, modig och frispråkig är hon också exceptionellt rolig att umgås med. Du vill vara i hennes närhet, för hon får dig att må bra. Många gratulationer på din dag Ida!


Ida var huvudkoordinator för min fantastiska möhippa (som jag ännu inte hunnit skriva om...) Hittar du henne på bilden månne...?

Förr i tiden var hon lite blyg framför kameran:

När Ida kom till världen, såg den ut så här:


Finlands listaykkönen 1984 var Vera Telenius sång Miljoona ruusua:




Högsta utländska låt på Suomi Top 40 år 1984 var Laura Branigans Self Control:





Mest sedda filmer år 1984 var:

1. Uuno Turhapuro armeijan leivissä, regi: Ere Kokkonen (tittare: 750 965)
2. Amadeus, regi: Milos Forman (tittare: 473 559)
3. Indiana Jones ja tuomion temppel, regi: Steven Spielberg  (tittare: 450 186)






1984 var det vinter-OS i Sarajevo och Marja-Liisa Kirvesniemi tog guld i skidning på sträckorna 5, 10 och 20 km. Matti Nykänen tog guld i stora backen:

1984 var inte bara det år Ida föddes, utan även tankar om ett eget byaråd i Bromarv uppkom. Bromarv hade ju blivit en del av Tenala januari 1977 och med ett eget byaråd ville man blåsa liv i Bromarv. Här är en artikel om från Västis 11.10.1984. Många eldsjälar i det som skulle bli Wättlax byaråd på plats redan då!

När Ida föddes firade Bromarv skola 100-årsjubileum. I en artikel från Västis 29.9.1984 berättar Idas blivande lärare Per om intressanta historier från skolans direktionsprotokoll:

Det sista artikelklippet visar att det inte bara var Ida som var en nyhet i Bromarv på 80-talet, utan även det finska språket :) . I Tenala-Bromarf MBI:s kursprogram hade man för första gången (?) satt med en kurs i finska. Läsåret som startade 1984 hade också en byarådskurs, som, som bekant, ledde till uppkomsten av Wättlax byaråd. Och Christel Aminoff drog en nybörjarkurs i spanska i Tenala kyrkoby.

Alla pressklipp är från Brages Pressarkiv. Tyvärr hittade jag inget klipp från den exakta födelsedagen 28.3.1984. Det var en onsdag, Västis torde ha kommit ut den dagen. Borde de inte skrivit om den nyfödda prinsessan i Bromarv?



*Det här är ett SKÄMT som stackars Iduli fått stå ut med under lång tid. Historien bakom Rumänienskämtet är att det finns ganska få bilder på Ida som riktigt nyfödd bebis och som kreativa syskon förklarade Ville och jag för henne att det beror på att hon är adopterad. Den riktiga orsaken är förstås att föräldrarna ödslade all fotoenergi på de äldre sykonen, då de ännu hade ork med sånt.

Tack till de svarta baskrarna!

Just hemkommen efter en härlig möhippa. Glad? Jo! Nykter? Knappast! Alkolås på datorn? Nej! Tack till de svarta baskrarna! Mera bilder senare! Nu far jag och sova.

 

 

Macaronvinnare

Tävlingen är slut för denna gång och vi har dragit två vinnare. Trumvirvel.
De lyckliga två äro Henrik och Ida, som snart ska få varsin ask macaroner levererade hem till dörren. Applåder.

Båda två hade ett bra och för dem härligt utmärkande svar på tävlingsfrågan "Vad skulle du vilja se/uppleva i Paris?" Henrik svarade att han ser framemot att beundra intressanta murverk och parkpromenader medan Ida efterlyste en redig päiväkänni baserad på skumppa, macaroner och chokocroissanter. Jag tror att båda två kommer att få sina förväntningar uppfyllda!

Tack för att ni deltog i tävlingen!

La dentelle est arrivée - spetsen har anlänt

Det finns bara ett ord som kan beskriva spetsen och det är FANTASTISK! Finare än vad jag kom ihåg. Spetsen kommer från Italien, Europas tygmekka, och är broderad med guldfärgade pärlor och trådar som kommer att passa perfekt till den gräddvita kjolen. Helhetsintrycket blir på det här sättet ljust men med en gräddgul nyans, som passar bättre ihop med min vårbleka nos i april.

När hemmet förvandlades till en syateljé

Fru Mor sa i veckan vänligt men bestämt att jag borde börja sy på brudklänningen. Det är ju inte så många helger kvar och onödigt att lämna det till sista minuten, tyckte hon. Eftersom vi vaknade till denna ohyggliga takatalvi på lördag morgon kändes det helt ok att spendera helgen inomhus och för en gångs skull lyssna på en moders goda råd. På lördag fixade jag klänningens fram- och bakstycke och i dag har jag satt ihop kjoldelen. "Det gick snabbare än jag trodde", tänker hon självbelåtet medan hon dricker en cider och skriver blogginlägg...

Nu är det egentligen bara finjusteringar kvar: klänningslivet ska kläs med spets (som jag ska gå och köpa i morgon), kjoldelen ska fållas och blixtlåset sättas på plats. Blixtlåset är det svåraste momentet, men som tur är har blivande svärmor Lis-Marie lovat hjälpa mig med det! Som van sömmerska har hon sytt mången brud- och aftonklänning.


Här är några bilder från veckoslutets sweatshop. Som du ser så fick jag hjälp på vägen:

Klänningslivet är sytt i två lager: siden och fodertyg. På dem kommer ännu spets. Prototypen som jag lagade i januari blev lite för kort i midjan. Igår justerade jag mönstret så att nedre kanten blev ett par cm längre och nu sitter den perfekt i midjan. Hyvä minä!

Oops, nu blev jag fast! Egentligen har jag legat på soffan hela helgen... 

 Danne hjälpte mig att få rätt mått på kjolarna...

... och lagade avokadopasta. (Du märker varför jag vill gifta mig med honom!)

  

Kjolen består av fyra lager halvmånar, ca 3 meter tyg vardera. Lagret underst är fodertyg, sen ett tätare sidentyg och till sist två lager sidenchiffong. Klänningen väger oväntat mycket, den känns bra, inte för vispig.


I väntan på spetsen: 

Askungen och fotbollskungen

Snart är det dags! Spänningen, åskådarmassorna, de andäktigt framförda hymnerna, hurra-ropen, svettpärlorna i pannan! Nej, det är inte bröllopsdagen jag tänker på, utan fotbolls-VM i Brasilien som börjar 12 juni. Men varför dillar jag om fotboll på Parisbröllopsbloggen? Nå, för att fotbollen är för Frankrike vad ishockeyn är för Finland. Vi har Teemu Selänne och Mikael Granlund, Frankrike har Thierry Henri och Franck Ribéry. Här är några saker som är bra att veta, i fall du skulle råka hamna i en diskussion om fotboll i baren under ditt besök i Paris:

Den mest beundrade spelaren av dem alla är Zinédine Zidane. Zizou, som gick i pension år 2006 med glorian på sned efter att ha skallat italienaren Materazzi i bröstet i VM-finalen, är trots allt en fransk nationalhjälte och en av världens bästa spelare. I dag är han assisterande tränare i Real Madrid, där han själv spelade 2001-2006. Fransmännens Zidane-dyrkan beror inte bara på hans teknik på fotbollsplanen, men också på hans habitus och bakgrundshistoria, som är en modern askungesaga. En blyg kille från fattiga förhållanden i hamnstaden Marseille, son till algeriska immigranter, blev fotbollsgud, vann nationens hjärta och engagerar sig i projekt mot fattigdom och rasism.

Zinedine Zidane fyller 42 år i juni i år, medan fotbolls-VM pågår i Brasilien.

Zinedins historia är ett bra exempel på hur idrotten tyvärr fortfarande är ett av de få ställen en person med invandrarbakgrund har kunnat slå igenom ordentligt och hyllas av "det nya hemlandet" som "en av de sina". Kan du komma på ett annat fotbollsproffs med en liknande historia?

Malmö-killen Zlatan Ibrahimović är just nu den starkast lysande stjärnan på Paris och hela Frankrikes fotbollshimmel. År 2012 lämnade han italienska klubben Milan och började spela för Parislaget PSG. PSG, som står för Paris Saint-Germain, är parisarnas hemmalag och innan Zlatan köptes till klubben hade laget vunnit Ligue 1 senast år 1994. Med Ibra i laget tog de år 2013 hem det tredje guldet i klubbens historia. Paris har drabbats av Zlatanmani och man har till och med myntat ett nytt fransk ord efter honom. Verbet zlataner betyder i Frankrike "att vinna en match" eller "att fullständigt krossa en motståndare". Sveriges Språkråd tog med verbet "zlatanera" i sin nyordslista år 2012 i betydelsen "att dominera", "att klara av något med kraft". Och Zlatans franska charmoffensiv tar inte slut med det. I december 2013 blev han vald till Årets man i Frankrike av modetidningen GQ och han har fått en egen docka i det populära franska satirprogrammet Les Guignols de l'info. Guignol betyder kasperdocka och programmet är som en blandning av Uutisvuoto och Itse valtiaat. Bland politiker, artister och andra kända franska profiler, dyker nu även den coola, *smått* arroganta Zlatan-dockan upp med jämna mellanrum.

Här är ett klipp från programmet: "Zlatan" gör reklam för sin nya parfym "Eau de Zlatan". Vad är det tillverkat av? Koncentrerat Zlatan-svett!





Översättning:
”L’eau de Zlatan är gjord av koncentrerad Zlatan-svett. Om du tar på L’eau de Zlatan kan du zlatanera vilken kvinna som helst. Om du zlatanerar dig med L’eau de Zlatan kommer alla att respektera dig. Du kommer inte att behöva köa på posten. Du kommer att vara upp-zlatanerad på 120 flygföretag. Nêne* kommer att passa till dig. Gameiro** kommer att tvätta din bil. Eau de Zlatan. Finns endast i Zlatan Saint-Germain-butiken.”

*Nêne var Zlatans lagkamrat i PSG och de rök ihop med varandra under en träning. Nêne spelar nuförtiden i Quatar
** Gameiro, också en tidigare PSG-lagkamrat, som nu spelar i Sevilla

Märker du att användningen av zlatanera är lite som Smurfarnas användning av "smurfa", ett ord som kan ersätta alla verb:

Hoppas att du smurfade detta inlägg och att du nu kan zlatanera med dina kunskaper om fotboll och Paris!

Du har väl inte missat tävlingen?

Vi firar att det är mindre än två månader kvar till bröllopet genom att lotta ut några askar macaroner. Delta i utlottningen genom att berätta för oss vad du helst skulle vilja se eller uppleva i Paris. Svarsformuläret hittar du till höger   >

Lycka till i tävlingen!

Montparnasse - till söder om hotellet

Du kommer kanske ihåg att jag i tidigare inlägg nämnt Parisinvånarnas fobi för att förnya sin stadsbild? Louvres glaspyramid var inte omtyckt och Eiffeltornet, detta monstruösa giraffskelett, väckte sådan anstöt att författaren Guy de Maupassant ofta åt lunch uppe i tornet för att det var det enda stället han slapp se fanskapet. Du kan därför gissa hur parisarna reagerade när stans enda skyskrapa, Tour Montparnasse, byggdes 1969-1973. Det räcker med att konstatera att byggnaden är alltför hög i proportion till resten av staden, att den står där ensam som monoliten i filmen 2001: A Space Odyssey.

Som två bär: monoliten i Stanley Kubricks film 2001: Ett rymdäventyr och Montparnasseskrapan.

Vårens bröllopssällskap bor precis på gränsen mellan bohemkvarteret Saint-Germain-des-Prés och konstnärs- och nöjesdistriktet Montparnasse så vi kommer inte att kunna undgå den här 210 meter höga skyskrapan, som lär erbjuda en fantastisk utsikt över Paris, men som är så asbestinfesterad att man talar om att riva hela byggnaden.

Till skillnad från Paris innerkärnas medeltida center kring Notre-Dame och renässansperiodens glans vid Louvre och Palais Royal, börjar stadsdelen Montparnasses guldålder ganska sent, nämligen år 1920. Det är nu som jazzen och charlestondansen slår igenom, den geometriska art décon erövrar bildkonsten och individualismens protest mot rådande samhällsnormer uppmuntrar människorna till självförverkligande och frigörelse. Man talar om les années folles, de galna åren, the roaring twenties 1920-1929, då det första världkriget har tagit slut och den stora depressionen, 1929, ännu inte har börjat.

I Paris utgör Montparnasse rörelsens hjärta och artister av allsköns slag dess själ. Konstnärer, författare, musiker och dansöser vallfärdar till Montparnasse och alla gör sitt för att lägga kriget bakom sig och njuta av livet. Tänk dig "The Great Gatsby". Atmosfären genomsyras av optimism, framtidstro och ett kreativt skapande av stora mått. En del kom från Montmartre, som med sina can-can-kabaréer och absintkrogar hade varit Paris Sin City no.1 för de nöjeslystna, russökande massorna under 1800-talet (tänk "Moulin Rouge"). Andra kom från utlandet och under den här tiden ökade antalet amerikaner i Paris från 6000 till 30000.

Can-Can-stjärnan Louise "La Goulue" Weber, "Queen of Montmartre" till vänster på slutet av 1800-talet och 20-talets Montparnasses Charleston-dansös, amerikanska Joséphine Baker till höger. Bakers kuliss på bilden är ett bra exempel på den geometriska, strömlinjeformade art décon som slog igenom på 20-talet (t.ex. Empire State Building i New York). 

Kända Montparnasse-invånare från den här tiden är konstnärer som Pablo Picasso, Salvador Dalí, Marevna, Marc Chagall och Man Ray samt författare som Ernest Hemingway, Ezra Pound och James Joyce. Det var billigt att bo i området och i de fyra stora brasserierna, som ännu finns kvar idag: La Coupole, Le Select, La Rotonde och Le Dôme fick de mat och dricka till överkomligt pris. Samtidigt var det nära till stadsdelen Saint-Germain-des-Prés, där konstnärer inte hade råd att bo, men var den viktiga galleriverksamheten och konsthandeln pågick.

20-talets art déco har bevarats i de montparnassiska brasserierna.  

När man ser vilka som vistades i Montparnasse, slås man av hur passande stadsdelens namn är. Mont betyder naturligtvis berg, medan Parnassos är namnet på det grekiska bergsmassivet där vinets gud Dionysos och de nio muserna sägs bo, enligt den grekiska mytologin. Som alla vet så har både vinet och muserna inspirerat artister genom århundradena. Det var studenter från det närliggande Sorbonne-universitetet som gav området namnet Montparnasse på 1600-talet. Då låg det en kulle i området och dit de gick för att framföra poesi för varandra, säkert inspirerade såväl av lyrikens musa Erato, som av vinguden Dionysos. Kullen finns inte längre kvar, den planades ut på 1700-talet för att boulevarden skulle få plats.

Parnassos i mellersta Grekland och de nio muserna, som dansar med guden Apollon

I dag finns det många barer, teatrar och biodukar, som håller det montparnassiska nattlivet livligt, men riktigt samma vilda meno som det var på 20-talet är det inte fråga om. Tvärtom kan man säga att områdets huvudattraktion är lika stillsam och tyst som graven. På Montparnasses kyrkogård ligger begravna bl.a. filosofparet Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, sångaren Serge Gainsbourg, bilkonstruktören André Citroën och författaren Guy de Maupassant, som jag nämnde i början och som säkert är glad att han inte kan se Eiffeltornet från sin gravplats. (Nu ser han skyskrapan istället, den arme mannen...) På den 19 hektar stora kyrkogården med över 1200 träd kan du promenera omkring i lugn och ro och upptäcka ganska så fantastiska gravar:

Skulptören Baldaccinis grav

Affärsmannen och uppfinnaren Charles Pigeons familjegrav beställdes för att rymma 18 familjemedlemmar.

Ricardo Menons grav. Menon var konstnären Niki de Saint Phalles vän och det är hon som har gjort kattskulpturen.

19 500 kyssar

Om jag frågar dig vilken känd fotokyss du minns bäst och du svarar den här, så kommer jag att boka dig en tid till en psykoterapeut och dessutom ifrågasätta din lämplighet att besöka vår überromantiska bröllopsblogg:

Det finns nämligen andra mer kända och mer romantiska kyssar som fångats på bild, än den här broderskyssen mellan Sovjets Leonid Brezjnev och DDR:s Erich Honecker år 1979. Det mest kända av de romantiska fotokyssarna torde nog vara Alfred Eisenstaedts ikoniska fotografi V-J Day in Times Square, taget i New York från 1945. Och på en god andra plats kommer  Robert Doisneaus foto Le baiser de l'hôtel de ville, taget i Paris fem år senare, år 1950.

Eisenstaedt, New York, 1945

Doisneau, Paris, 1950

De två bilderna har mycket gemensamt. På båda bilderna ser vi ett par som delar en kyss, glömska för människorna omkring dem, isolerade från resten av världen som promenerar förbi. Men skenet bedrar betraktaren.

Den 14 augusti 1945 rådde allmän eufori och festlig stämning på Times Square i New York. Orsak: Japan hade kapitulerat, andra världskriget var i princip slut. En av dem som flockades på gatorna var den tyske fotojournalisten Alfred Eisenstaedt Medan han gick omkring, lade han plötsligt märke till en US Navy-sjöman som kysste alla kvinnor han mötte på gatan rakt upp och ner, gammal som ung. En liten bit fram på gatan, precis i sjömannens farvatten, såg Eisenstaedt en sjuksköterska i vitt. Han riktade kameran på henne, väntade på sjömannen, och javisst, han gick rakt i riktning mot henne, tog henne i famnen, gav henne en smällkyss och gick vidare. Eisenstaedt hade tagit årets bild och det vi ser som ett älskande par, upprymda av stämningen, är i själva verket två främlingar, som efter kyssen aldrig träffades igen.  

Bakom bilden från Paris finns en annan historia. Där Eisenstaedt lyckades fånga en stulen kyss mellan två främlingar, var paret i Robert Doisneaus bild tillsammans i verkligheten. Däremot är bilden noggrant iscensatt av fotografen. Detta avslöjades dock inte förrän i början av 90-talet, i samband med att flera par försökt åtala Doisenau för att han tagit foto av dem och krävde royaltyersättningar. Fotot hade vid det laget blivit så känt att det tryckts upp i över en halv miljon lukrativa affischer och 400 000 postkort.     

Danne och jag har i dag varit tillsammans 17 år, 10 månader och 6 dagar, totalt 6517 dyrbara dagar. Anta att vi kysst varandra tre gånger per dag, minus 17 (inte så dyrbara) mykkäkouludagar. Total har vi hittills 19500 kyssar i vår kyss'ometer. Om du är på väg till kärlekens stad Paris i april, kan du lägga till några extra romantiska kyssar i din egen kyss'ometer här:


1. Musée d'Orsays klocka
 Här får du en speciell vy över Paris, med Montmartre och kyrkan Sacre-Coeur i bakgrunden. Innan Orsay blev ett konstmuseum, 1986, var det en tågstation och utrymmena är helt imponerande, för att inte tala om konstsamlingen.

2. Louvre på kvällen

Parisarna rasade då arkitekt I. M. Peis glaspyramid i Louvre uppfördes 1989. Det reformrädda beteendet tycks höra parisarna till, eftersom de också blev störttokiga på Eiffeltornet 1889. I dag är både Eiffeltornet och Louvre med dess pyramid landets största sevärdheter. Kvällstid är det upplysta konstmuséet och pyramiden som speglar sig i vattnet extra vackra.

3. I en roddbåt i parken Buttes Chaumont
Denna 25 hektar stora park kronas av Temple de Sibylle 50 meter ovanför den konstgjorda sjön. Chansen att templet skulle vara folktomt en dag i april är dock liten, så om du vill ha lite lugn och ro så lönar det sig att hyra en eka, barque, och ro omkring på sjön. I parken finns också ett vattenfall och en grotta.    

And to play us out - Runeberg: 

Jag kysser dig och ledsnar ej,
och skall jag nån'sin ledsna? Nej!
Nu, goda flicka, svara mig,
vad sällhet kyssen skänker dig!

Du älskar den så väl som jag:
nu säg, vad utgör dess behag?
Jag frågar nu, jag frågte nyss
och får till svar blott kyss på kyss.

Runebergs dikt Kyssen, 1870, finns att läsa i sin helhet hos Project Runeberg.

I brist på ord

Syster Ida påpekade under veckoslutet att det är en tid sedan vi fått upp något nytt här på bröllopsbloggen. Det har hon rätt i, senaste inlägget skrev vi på Runebergsdagen. Det har varit mycket icke-bröllopsrelaterat på gång och det, kombinerat med en släng av writer's block, har tyvärr resulterat i bloggtorka.

Men, som Hans Christian Andersen sa: Där orden tryter, pratar musiken. Nu presenterar vi därför några favoriter från vårt bröllopssoundtrack. Om du är spotifyanvändare kan du lyssna på alla våra låtar här. Listan får tillägg under våren.


Fyra favoriter:

Feeling good, Nina Simone
Be my baby, The Ronettes
I'm in the mood for love, Brenda Lee
Fever, Peggy Lee



Man har forskat en hel del i varför musiken har så stark inverkan på människans känslor, men fortfarande är det oklart vad musikens evolutionära roll egentligen är. Är det bara en slump; en sorts biprodukt av människans kommunikationsutveckling? Eller ett sätt att stärka de sociala banden i en grupp, så att man delade kristligt på mammutköttet? Eller för att attrahera en partner? Man vet inte riktigt. En sak är i alla fall säker, musik gör dig på gott humör. Här är Nina Simones Feeling good:

Man vet också att efter lukten, är hörseln det sinne som bäst framkallar minnen hos oss människor och att de livligaste minnesbilderna kopplade till musik uppstår när vi är i tonåren och unga vuxna. Sången Be My Baby med The Ronettes, hörde vi första gången som tonåringar i filmen Dirty Dancing. Supersång, superfilm, supersoundtrack! Så, alltid när vi hör den här sången, så minns vi, Vera, vi livligt bilden av Patrick Swayze i svart tanktopp :)

Skådespelaren Patrick Swayze (1952-2009) i filmen Dirty Dancing från 1987. Fortfarande en av Veras favoritfilmer.

Be my baby med The Ronettes:

Som du märker så är låtarna på vår lista från 50- och 60-talen. Vi tycker om dessa årtiondens jazzy-bluesy sound och att låtarna är både romantiska och vågade utan att vara sliskiga eller överdrivet inställsamma. Vill man slänga sig in i filosofiska tankegångar, så här klockan elva på kvällen, kan man kanske säga att många av låtarna återspeglar den framtidstro som rådde i USA efter andra världskriget. Och att man lite senare, under kalla krigets varmare stunder, behövde lite glad och romantisk musik för att glömma atombomberna.

Doris Day, Julie Landon och Frank Sinatra är bara några av alla de artister som sjungit sången I'm in the mood for love. Det här är Brenda Lees version av sången:   

  

Det är fortfarande ett ljusår mellan Brenda Lee och Nellys tvetydiga r'n'b-hitlåt från 2002 "Hot in here/herre", men visst kunde man vara vågat pikant också på 60-talet. Lyssna t.ex. på Peggy Lees fräsande heta "Fever". Det är nog så nära Nellys budskap man kan kunde komma på 60-talet:

I morgon ska vi på konsert. Uppsalatjejen Veronica Maggio har keikka på The Circus. Den till ära sätter vi här upp hennes låt med det passande namnet "Vi kommer alltid ha Paris".

Runebergstårtans rivaler

Jag älskar runebergstårtan. Av alla de finländska traditionella bakverken, är den nog min favorit. På Runebergsdagen 2003 åt jag åtta stycken! Jag kan kanske hävda att det berodde på att vi bodde i Frankrike år 2002 och därför måste överkompensera följande år?

Men om man ska vistas i ett land som inte har runebergstårtor är Frankrike ett bra val, för där finns massor med annat sött och gott. Här är några av Dannes och mina favoriter och jag börjar med trendbakelsen macaron, som erövrade världen med stor draghjälp av Sofia Coppolas film Marie Antoinette från år 2006. Macaronen kommer i alla färger, men inte i alla former. Rund ska den vara. Mellan två luftiga, marängliknande kex hittar man en söt och seg smörkräm med smaker av choklad, pistagenöt, lakrits, hallon, nougat, champagne, citron...

Makroner och Kirsten Dunst som Marie Antoinette (1774-1792)

Historien går att drottning Marie Antoinette tog sig själv ett steg närmare giljotinen när hon svarade "Let them eat cake", då de kungliga rådgivarna undrade vad man skulle göra när undersåtarna inte har bröd och att de svälter. Högst sannolikt är det en myt och det finns inga belägg för att Marie Antoinette skulle ha sagt så. Men det är saftigt, som macaronerna ovan.

Next up: le croissant. Det franska bakverket med stora B, det mest franska av alla franska patîsseries. Snopet, för detta kaffebröd kommer från Österrike (det gjorde Marie Antoinette också för den delen). En bra croissant är luftig, frasig och bakad på smör. Bakverket har fått namn efter dess form, ordet croissant betyder halvmåne (engelska crescent). Bakverkets upphovsman, August Zang, var officerare i det österrikiska artilleriet innan han slog igenom i kaffebrödsbranschen. Enligt en legend skulle han ha format croissanten som den muslimska halvmånen (som t.ex. finns i Turkiets flagga) för att fira de kristnas seger över de muslimska ottomanska styrkorna 1683. Långsökt och påhittat men myten ledde faktiskt till att fundamentalister förbjöd croissanten i Syrien i fjolsomras.

Vill man ha variation till den traditionella croissanten så kan man välja croissant au chocolat (längst ner till höger) eller croissant aux amandes (med mandelfyllning, högst upp till vänster).

Sist men inte minst så ska jag beskriva min favorit av de tre, nämligen cannelén. Med tanke på att jag just avslöjade mina känslor för runebergstårtan, så är det inte konstigt att detta sötebröd från Bordeaux är min franska favorit. Cannelén påminner nämligen lite om runebergstårtan till form och i viss mån också till smak. Den gyllenbruna ytan är lite knäckig och klibbig, medan innanmätet är ljust, mjukt lite segt och saftigt för att den lilla kakan innehåller rom. Precis som runebergaren. Till skillnad från macronerna som smular sönder och croissanterna som bara håller sig några timmar efter gräddningen är cannelén en tacksam tuliainen till heimfolki, eftersom den är lätt att transportera. 

Ett ganska läckert blogginlägg denna gång, eller hur?

Ur vägen drönare!

I detta högeffektiva, överdigitaliserade, produktivitetsmaximerade (24 bokstäver!) tidevarv ska man ogärna drischa på stadens gator. Med raska steg ska man* ta sig från punkt A till punkt B, med podlurarna i öronen och nåde den som står på fel sida i rulltrappan eller blockerar trottoaren så att man* inte kommer förbi. Sablars slöfock, tror du jag har hela dagen på mig?!  * jag

Motsatsen till denna överstressade urbana gatuzombie är flanören, le flâneur, den passionerade, iakttagande stadsvandraren som mållöst strosar omkring i staden. Parisförfattaren Charles Baudelaires litterära verk förknippas ofta med flanerandets uppkomst och författaren själv beskrev flanören som trottoarens botanist.
 

Gustave Caillebottes konstverk Rue de Paris, temps de pluie, från 1877. Flanörer på gatan Rue de Paris i regnväder. 

Här är dock ett varningens ord på plats: se dig för ordentligt när du flanerar över boulevarderna i dagens Paris! Bilisterna där uppfattar de röda stoppljusen som en rekommendation snarare än som ett seriöst tvång att stanna och det är bara de osofistikerade landsortstollona, les provinciaux, som stannar vid övergångsställena. Så pinsamt - la honte!



Om du är med i bröllopssällskapet som åker till Paris i april (vad roligt!), så ska du nu få ett tips på var du kan öva dig i konsten att flanera. Endast ett stenkast från våra hotell ligger parken Jardin du Luxembourg. Med sina 25 hektar är den den populäraste parken i Paris och att ha en lägenhet i kvarteret är hett eftertraktat. I parken finns ett trevligt slott, tennisbanor, en stor åttakantig bassäng där ungarna, les gamins, leker med små segelbåtar, en dockteater och en biodlingsskola (!). 

Luxembourgpalatset och planteringar i Jardin du Luxembourg. Bild: wikipedia

Luxembourgpalatset, Palais du Luxembourg, uppfördes åt drottning Maria de Médici på 1600-talet med arkitektur hämtad från Florens. Maria var hemma därfrån och ville ha ett palats som påminde henne om hemstaden i Italien. För Louvre var lite tråkigt... I dag är slottet den franska senatens säte och tidigare har palatset också varit fängelse och tyska Luftwaffens högkvarter.

När du promenerar i parken ska du inte missa Médici-fontänen, även den uppförd åt Maria de Médici. Har du tur ser du en guldfisk under ytan.

Médici-fontänen

  
I parken finns det många statyer, 106 stycken för att vara exakt, bland annat av Paris skyddshelgon Sainte-Genviève. I parken finns faktiskt också en staty av Charles Baudelaire jag skrev om ovan, så passa på att flanera förbi honom och visa hur du för hans tradition vidare. 

När vi besökte Luxembourgparken den 1 maj 2007 så förberedde man någon slags konstutställning med de många drottningstatyerna som finns i parken.

Statyn av Maria de Médici i konstinstallation. Klänningen är översållad med tarotkort.