I brist på ord

Syster Ida påpekade under veckoslutet att det är en tid sedan vi fått upp något nytt här på bröllopsbloggen. Det har hon rätt i, senaste inlägget skrev vi på Runebergsdagen. Det har varit mycket icke-bröllopsrelaterat på gång och det, kombinerat med en släng av writer's block, har tyvärr resulterat i bloggtorka.

Men, som Hans Christian Andersen sa: Där orden tryter, pratar musiken. Nu presenterar vi därför några favoriter från vårt bröllopssoundtrack. Om du är spotifyanvändare kan du lyssna på alla våra låtar här. Listan får tillägg under våren.


Fyra favoriter:

Feeling good, Nina Simone
Be my baby, The Ronettes
I'm in the mood for love, Brenda Lee
Fever, Peggy Lee



Man har forskat en hel del i varför musiken har så stark inverkan på människans känslor, men fortfarande är det oklart vad musikens evolutionära roll egentligen är. Är det bara en slump; en sorts biprodukt av människans kommunikationsutveckling? Eller ett sätt att stärka de sociala banden i en grupp, så att man delade kristligt på mammutköttet? Eller för att attrahera en partner? Man vet inte riktigt. En sak är i alla fall säker, musik gör dig på gott humör. Här är Nina Simones Feeling good:

Man vet också att efter lukten, är hörseln det sinne som bäst framkallar minnen hos oss människor och att de livligaste minnesbilderna kopplade till musik uppstår när vi är i tonåren och unga vuxna. Sången Be My Baby med The Ronettes, hörde vi första gången som tonåringar i filmen Dirty Dancing. Supersång, superfilm, supersoundtrack! Så, alltid när vi hör den här sången, så minns vi, Vera, vi livligt bilden av Patrick Swayze i svart tanktopp :)

Skådespelaren Patrick Swayze (1952-2009) i filmen Dirty Dancing från 1987. Fortfarande en av Veras favoritfilmer.

Be my baby med The Ronettes:

Som du märker så är låtarna på vår lista från 50- och 60-talen. Vi tycker om dessa årtiondens jazzy-bluesy sound och att låtarna är både romantiska och vågade utan att vara sliskiga eller överdrivet inställsamma. Vill man slänga sig in i filosofiska tankegångar, så här klockan elva på kvällen, kan man kanske säga att många av låtarna återspeglar den framtidstro som rådde i USA efter andra världskriget. Och att man lite senare, under kalla krigets varmare stunder, behövde lite glad och romantisk musik för att glömma atombomberna.

Doris Day, Julie Landon och Frank Sinatra är bara några av alla de artister som sjungit sången I'm in the mood for love. Det här är Brenda Lees version av sången:   

  

Det är fortfarande ett ljusår mellan Brenda Lee och Nellys tvetydiga r'n'b-hitlåt från 2002 "Hot in here/herre", men visst kunde man vara vågat pikant också på 60-talet. Lyssna t.ex. på Peggy Lees fräsande heta "Fever". Det är nog så nära Nellys budskap man kan kunde komma på 60-talet:

I morgon ska vi på konsert. Uppsalatjejen Veronica Maggio har keikka på The Circus. Den till ära sätter vi här upp hennes låt med det passande namnet "Vi kommer alltid ha Paris".