Montparnasse - till söder om hotellet

Du kommer kanske ihåg att jag i tidigare inlägg nämnt Parisinvånarnas fobi för att förnya sin stadsbild? Louvres glaspyramid var inte omtyckt och Eiffeltornet, detta monstruösa giraffskelett, väckte sådan anstöt att författaren Guy de Maupassant ofta åt lunch uppe i tornet för att det var det enda stället han slapp se fanskapet. Du kan därför gissa hur parisarna reagerade när stans enda skyskrapa, Tour Montparnasse, byggdes 1969-1973. Det räcker med att konstatera att byggnaden är alltför hög i proportion till resten av staden, att den står där ensam som monoliten i filmen 2001: A Space Odyssey.

Som två bär: monoliten i Stanley Kubricks film 2001: Ett rymdäventyr och Montparnasseskrapan.

Vårens bröllopssällskap bor precis på gränsen mellan bohemkvarteret Saint-Germain-des-Prés och konstnärs- och nöjesdistriktet Montparnasse så vi kommer inte att kunna undgå den här 210 meter höga skyskrapan, som lär erbjuda en fantastisk utsikt över Paris, men som är så asbestinfesterad att man talar om att riva hela byggnaden.

Till skillnad från Paris innerkärnas medeltida center kring Notre-Dame och renässansperiodens glans vid Louvre och Palais Royal, börjar stadsdelen Montparnasses guldålder ganska sent, nämligen år 1920. Det är nu som jazzen och charlestondansen slår igenom, den geometriska art décon erövrar bildkonsten och individualismens protest mot rådande samhällsnormer uppmuntrar människorna till självförverkligande och frigörelse. Man talar om les années folles, de galna åren, the roaring twenties 1920-1929, då det första världkriget har tagit slut och den stora depressionen, 1929, ännu inte har börjat.

I Paris utgör Montparnasse rörelsens hjärta och artister av allsköns slag dess själ. Konstnärer, författare, musiker och dansöser vallfärdar till Montparnasse och alla gör sitt för att lägga kriget bakom sig och njuta av livet. Tänk dig "The Great Gatsby". Atmosfären genomsyras av optimism, framtidstro och ett kreativt skapande av stora mått. En del kom från Montmartre, som med sina can-can-kabaréer och absintkrogar hade varit Paris Sin City no.1 för de nöjeslystna, russökande massorna under 1800-talet (tänk "Moulin Rouge"). Andra kom från utlandet och under den här tiden ökade antalet amerikaner i Paris från 6000 till 30000.

Can-Can-stjärnan Louise "La Goulue" Weber, "Queen of Montmartre" till vänster på slutet av 1800-talet och 20-talets Montparnasses Charleston-dansös, amerikanska Joséphine Baker till höger. Bakers kuliss på bilden är ett bra exempel på den geometriska, strömlinjeformade art décon som slog igenom på 20-talet (t.ex. Empire State Building i New York). 

Kända Montparnasse-invånare från den här tiden är konstnärer som Pablo Picasso, Salvador Dalí, Marevna, Marc Chagall och Man Ray samt författare som Ernest Hemingway, Ezra Pound och James Joyce. Det var billigt att bo i området och i de fyra stora brasserierna, som ännu finns kvar idag: La Coupole, Le Select, La Rotonde och Le Dôme fick de mat och dricka till överkomligt pris. Samtidigt var det nära till stadsdelen Saint-Germain-des-Prés, där konstnärer inte hade råd att bo, men var den viktiga galleriverksamheten och konsthandeln pågick.

20-talets art déco har bevarats i de montparnassiska brasserierna.  

När man ser vilka som vistades i Montparnasse, slås man av hur passande stadsdelens namn är. Mont betyder naturligtvis berg, medan Parnassos är namnet på det grekiska bergsmassivet där vinets gud Dionysos och de nio muserna sägs bo, enligt den grekiska mytologin. Som alla vet så har både vinet och muserna inspirerat artister genom århundradena. Det var studenter från det närliggande Sorbonne-universitetet som gav området namnet Montparnasse på 1600-talet. Då låg det en kulle i området och dit de gick för att framföra poesi för varandra, säkert inspirerade såväl av lyrikens musa Erato, som av vinguden Dionysos. Kullen finns inte längre kvar, den planades ut på 1700-talet för att boulevarden skulle få plats.

Parnassos i mellersta Grekland och de nio muserna, som dansar med guden Apollon

I dag finns det många barer, teatrar och biodukar, som håller det montparnassiska nattlivet livligt, men riktigt samma vilda meno som det var på 20-talet är det inte fråga om. Tvärtom kan man säga att områdets huvudattraktion är lika stillsam och tyst som graven. På Montparnasses kyrkogård ligger begravna bl.a. filosofparet Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, sångaren Serge Gainsbourg, bilkonstruktören André Citroën och författaren Guy de Maupassant, som jag nämnde i början och som säkert är glad att han inte kan se Eiffeltornet från sin gravplats. (Nu ser han skyskrapan istället, den arme mannen...) På den 19 hektar stora kyrkogården med över 1200 träd kan du promenera omkring i lugn och ro och upptäcka ganska så fantastiska gravar:

Skulptören Baldaccinis grav

Affärsmannen och uppfinnaren Charles Pigeons familjegrav beställdes för att rymma 18 familjemedlemmar.

Ricardo Menons grav. Menon var konstnären Niki de Saint Phalles vän och det är hon som har gjort kattskulpturen.