Montparnasse - till söder om hotellet

Du kommer kanske ihåg att jag i tidigare inlägg nämnt Parisinvånarnas fobi för att förnya sin stadsbild? Louvres glaspyramid var inte omtyckt och Eiffeltornet, detta monstruösa giraffskelett, väckte sådan anstöt att författaren Guy de Maupassant ofta åt lunch uppe i tornet för att det var det enda stället han slapp se fanskapet. Du kan därför gissa hur parisarna reagerade när stans enda skyskrapa, Tour Montparnasse, byggdes 1969-1973. Det räcker med att konstatera att byggnaden är alltför hög i proportion till resten av staden, att den står där ensam som monoliten i filmen 2001: A Space Odyssey.

Som två bär: monoliten i Stanley Kubricks film 2001: Ett rymdäventyr och Montparnasseskrapan.

Vårens bröllopssällskap bor precis på gränsen mellan bohemkvarteret Saint-Germain-des-Prés och konstnärs- och nöjesdistriktet Montparnasse så vi kommer inte att kunna undgå den här 210 meter höga skyskrapan, som lär erbjuda en fantastisk utsikt över Paris, men som är så asbestinfesterad att man talar om att riva hela byggnaden.

Till skillnad från Paris innerkärnas medeltida center kring Notre-Dame och renässansperiodens glans vid Louvre och Palais Royal, börjar stadsdelen Montparnasses guldålder ganska sent, nämligen år 1920. Det är nu som jazzen och charlestondansen slår igenom, den geometriska art décon erövrar bildkonsten och individualismens protest mot rådande samhällsnormer uppmuntrar människorna till självförverkligande och frigörelse. Man talar om les années folles, de galna åren, the roaring twenties 1920-1929, då det första världkriget har tagit slut och den stora depressionen, 1929, ännu inte har börjat.

I Paris utgör Montparnasse rörelsens hjärta och artister av allsköns slag dess själ. Konstnärer, författare, musiker och dansöser vallfärdar till Montparnasse och alla gör sitt för att lägga kriget bakom sig och njuta av livet. Tänk dig "The Great Gatsby". Atmosfären genomsyras av optimism, framtidstro och ett kreativt skapande av stora mått. En del kom från Montmartre, som med sina can-can-kabaréer och absintkrogar hade varit Paris Sin City no.1 för de nöjeslystna, russökande massorna under 1800-talet (tänk "Moulin Rouge"). Andra kom från utlandet och under den här tiden ökade antalet amerikaner i Paris från 6000 till 30000.

Can-Can-stjärnan Louise "La Goulue" Weber, "Queen of Montmartre" till vänster på slutet av 1800-talet och 20-talets Montparnasses Charleston-dansös, amerikanska Joséphine Baker till höger. Bakers kuliss på bilden är ett bra exempel på den geometriska, strömlinjeformade art décon som slog igenom på 20-talet (t.ex. Empire State Building i New York). 

Kända Montparnasse-invånare från den här tiden är konstnärer som Pablo Picasso, Salvador Dalí, Marevna, Marc Chagall och Man Ray samt författare som Ernest Hemingway, Ezra Pound och James Joyce. Det var billigt att bo i området och i de fyra stora brasserierna, som ännu finns kvar idag: La Coupole, Le Select, La Rotonde och Le Dôme fick de mat och dricka till överkomligt pris. Samtidigt var det nära till stadsdelen Saint-Germain-des-Prés, där konstnärer inte hade råd att bo, men var den viktiga galleriverksamheten och konsthandeln pågick.

20-talets art déco har bevarats i de montparnassiska brasserierna.  

När man ser vilka som vistades i Montparnasse, slås man av hur passande stadsdelens namn är. Mont betyder naturligtvis berg, medan Parnassos är namnet på det grekiska bergsmassivet där vinets gud Dionysos och de nio muserna sägs bo, enligt den grekiska mytologin. Som alla vet så har både vinet och muserna inspirerat artister genom århundradena. Det var studenter från det närliggande Sorbonne-universitetet som gav området namnet Montparnasse på 1600-talet. Då låg det en kulle i området och dit de gick för att framföra poesi för varandra, säkert inspirerade såväl av lyrikens musa Erato, som av vinguden Dionysos. Kullen finns inte längre kvar, den planades ut på 1700-talet för att boulevarden skulle få plats.

Parnassos i mellersta Grekland och de nio muserna, som dansar med guden Apollon

I dag finns det många barer, teatrar och biodukar, som håller det montparnassiska nattlivet livligt, men riktigt samma vilda meno som det var på 20-talet är det inte fråga om. Tvärtom kan man säga att områdets huvudattraktion är lika stillsam och tyst som graven. På Montparnasses kyrkogård ligger begravna bl.a. filosofparet Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, sångaren Serge Gainsbourg, bilkonstruktören André Citroën och författaren Guy de Maupassant, som jag nämnde i början och som säkert är glad att han inte kan se Eiffeltornet från sin gravplats. (Nu ser han skyskrapan istället, den arme mannen...) På den 19 hektar stora kyrkogården med över 1200 träd kan du promenera omkring i lugn och ro och upptäcka ganska så fantastiska gravar:

Skulptören Baldaccinis grav

Affärsmannen och uppfinnaren Charles Pigeons familjegrav beställdes för att rymma 18 familjemedlemmar.

Ricardo Menons grav. Menon var konstnären Niki de Saint Phalles vän och det är hon som har gjort kattskulpturen.

19 500 kyssar

Om jag frågar dig vilken känd fotokyss du minns bäst och du svarar den här, så kommer jag att boka dig en tid till en psykoterapeut och dessutom ifrågasätta din lämplighet att besöka vår überromantiska bröllopsblogg:

Det finns nämligen andra mer kända och mer romantiska kyssar som fångats på bild, än den här broderskyssen mellan Sovjets Leonid Brezjnev och DDR:s Erich Honecker år 1979. Det mest kända av de romantiska fotokyssarna torde nog vara Alfred Eisenstaedts ikoniska fotografi V-J Day in Times Square, taget i New York från 1945. Och på en god andra plats kommer  Robert Doisneaus foto Le baiser de l'hôtel de ville, taget i Paris fem år senare, år 1950.

Eisenstaedt, New York, 1945

Doisneau, Paris, 1950

De två bilderna har mycket gemensamt. På båda bilderna ser vi ett par som delar en kyss, glömska för människorna omkring dem, isolerade från resten av världen som promenerar förbi. Men skenet bedrar betraktaren.

Den 14 augusti 1945 rådde allmän eufori och festlig stämning på Times Square i New York. Orsak: Japan hade kapitulerat, andra världskriget var i princip slut. En av dem som flockades på gatorna var den tyske fotojournalisten Alfred Eisenstaedt Medan han gick omkring, lade han plötsligt märke till en US Navy-sjöman som kysste alla kvinnor han mötte på gatan rakt upp och ner, gammal som ung. En liten bit fram på gatan, precis i sjömannens farvatten, såg Eisenstaedt en sjuksköterska i vitt. Han riktade kameran på henne, väntade på sjömannen, och javisst, han gick rakt i riktning mot henne, tog henne i famnen, gav henne en smällkyss och gick vidare. Eisenstaedt hade tagit årets bild och det vi ser som ett älskande par, upprymda av stämningen, är i själva verket två främlingar, som efter kyssen aldrig träffades igen.  

Bakom bilden från Paris finns en annan historia. Där Eisenstaedt lyckades fånga en stulen kyss mellan två främlingar, var paret i Robert Doisneaus bild tillsammans i verkligheten. Däremot är bilden noggrant iscensatt av fotografen. Detta avslöjades dock inte förrän i början av 90-talet, i samband med att flera par försökt åtala Doisenau för att han tagit foto av dem och krävde royaltyersättningar. Fotot hade vid det laget blivit så känt att det tryckts upp i över en halv miljon lukrativa affischer och 400 000 postkort.     

Danne och jag har i dag varit tillsammans 17 år, 10 månader och 6 dagar, totalt 6517 dyrbara dagar. Anta att vi kysst varandra tre gånger per dag, minus 17 (inte så dyrbara) mykkäkouludagar. Total har vi hittills 19500 kyssar i vår kyss'ometer. Om du är på väg till kärlekens stad Paris i april, kan du lägga till några extra romantiska kyssar i din egen kyss'ometer här:


1. Musée d'Orsays klocka
 Här får du en speciell vy över Paris, med Montmartre och kyrkan Sacre-Coeur i bakgrunden. Innan Orsay blev ett konstmuseum, 1986, var det en tågstation och utrymmena är helt imponerande, för att inte tala om konstsamlingen.

2. Louvre på kvällen

Parisarna rasade då arkitekt I. M. Peis glaspyramid i Louvre uppfördes 1989. Det reformrädda beteendet tycks höra parisarna till, eftersom de också blev störttokiga på Eiffeltornet 1889. I dag är både Eiffeltornet och Louvre med dess pyramid landets största sevärdheter. Kvällstid är det upplysta konstmuséet och pyramiden som speglar sig i vattnet extra vackra.

3. I en roddbåt i parken Buttes Chaumont
Denna 25 hektar stora park kronas av Temple de Sibylle 50 meter ovanför den konstgjorda sjön. Chansen att templet skulle vara folktomt en dag i april är dock liten, så om du vill ha lite lugn och ro så lönar det sig att hyra en eka, barque, och ro omkring på sjön. I parken finns också ett vattenfall och en grotta.    

And to play us out - Runeberg: 

Jag kysser dig och ledsnar ej,
och skall jag nån'sin ledsna? Nej!
Nu, goda flicka, svara mig,
vad sällhet kyssen skänker dig!

Du älskar den så väl som jag:
nu säg, vad utgör dess behag?
Jag frågar nu, jag frågte nyss
och får till svar blott kyss på kyss.

Runebergs dikt Kyssen, 1870, finns att läsa i sin helhet hos Project Runeberg.

I brist på ord

Syster Ida påpekade under veckoslutet att det är en tid sedan vi fått upp något nytt här på bröllopsbloggen. Det har hon rätt i, senaste inlägget skrev vi på Runebergsdagen. Det har varit mycket icke-bröllopsrelaterat på gång och det, kombinerat med en släng av writer's block, har tyvärr resulterat i bloggtorka.

Men, som Hans Christian Andersen sa: Där orden tryter, pratar musiken. Nu presenterar vi därför några favoriter från vårt bröllopssoundtrack. Om du är spotifyanvändare kan du lyssna på alla våra låtar här. Listan får tillägg under våren.


Fyra favoriter:

Feeling good, Nina Simone
Be my baby, The Ronettes
I'm in the mood for love, Brenda Lee
Fever, Peggy Lee



Man har forskat en hel del i varför musiken har så stark inverkan på människans känslor, men fortfarande är det oklart vad musikens evolutionära roll egentligen är. Är det bara en slump; en sorts biprodukt av människans kommunikationsutveckling? Eller ett sätt att stärka de sociala banden i en grupp, så att man delade kristligt på mammutköttet? Eller för att attrahera en partner? Man vet inte riktigt. En sak är i alla fall säker, musik gör dig på gott humör. Här är Nina Simones Feeling good:

Man vet också att efter lukten, är hörseln det sinne som bäst framkallar minnen hos oss människor och att de livligaste minnesbilderna kopplade till musik uppstår när vi är i tonåren och unga vuxna. Sången Be My Baby med The Ronettes, hörde vi första gången som tonåringar i filmen Dirty Dancing. Supersång, superfilm, supersoundtrack! Så, alltid när vi hör den här sången, så minns vi, Vera, vi livligt bilden av Patrick Swayze i svart tanktopp :)

Skådespelaren Patrick Swayze (1952-2009) i filmen Dirty Dancing från 1987. Fortfarande en av Veras favoritfilmer.

Be my baby med The Ronettes:

Som du märker så är låtarna på vår lista från 50- och 60-talen. Vi tycker om dessa årtiondens jazzy-bluesy sound och att låtarna är både romantiska och vågade utan att vara sliskiga eller överdrivet inställsamma. Vill man slänga sig in i filosofiska tankegångar, så här klockan elva på kvällen, kan man kanske säga att många av låtarna återspeglar den framtidstro som rådde i USA efter andra världskriget. Och att man lite senare, under kalla krigets varmare stunder, behövde lite glad och romantisk musik för att glömma atombomberna.

Doris Day, Julie Landon och Frank Sinatra är bara några av alla de artister som sjungit sången I'm in the mood for love. Det här är Brenda Lees version av sången:   

  

Det är fortfarande ett ljusår mellan Brenda Lee och Nellys tvetydiga r'n'b-hitlåt från 2002 "Hot in here/herre", men visst kunde man vara vågat pikant också på 60-talet. Lyssna t.ex. på Peggy Lees fräsande heta "Fever". Det är nog så nära Nellys budskap man kan kunde komma på 60-talet:

I morgon ska vi på konsert. Uppsalatjejen Veronica Maggio har keikka på The Circus. Den till ära sätter vi här upp hennes låt med det passande namnet "Vi kommer alltid ha Paris".

Runebergstårtans rivaler

Jag älskar runebergstårtan. Av alla de finländska traditionella bakverken, är den nog min favorit. På Runebergsdagen 2003 åt jag åtta stycken! Jag kan kanske hävda att det berodde på att vi bodde i Frankrike år 2002 och därför måste överkompensera följande år?

Men om man ska vistas i ett land som inte har runebergstårtor är Frankrike ett bra val, för där finns massor med annat sött och gott. Här är några av Dannes och mina favoriter och jag börjar med trendbakelsen macaron, som erövrade världen med stor draghjälp av Sofia Coppolas film Marie Antoinette från år 2006. Macaronen kommer i alla färger, men inte i alla former. Rund ska den vara. Mellan två luftiga, marängliknande kex hittar man en söt och seg smörkräm med smaker av choklad, pistagenöt, lakrits, hallon, nougat, champagne, citron...

Makroner och Kirsten Dunst som Marie Antoinette (1774-1792)

Historien går att drottning Marie Antoinette tog sig själv ett steg närmare giljotinen när hon svarade "Let them eat cake", då de kungliga rådgivarna undrade vad man skulle göra när undersåtarna inte har bröd och att de svälter. Högst sannolikt är det en myt och det finns inga belägg för att Marie Antoinette skulle ha sagt så. Men det är saftigt, som macaronerna ovan.

Next up: le croissant. Det franska bakverket med stora B, det mest franska av alla franska patîsseries. Snopet, för detta kaffebröd kommer från Österrike (det gjorde Marie Antoinette också för den delen). En bra croissant är luftig, frasig och bakad på smör. Bakverket har fått namn efter dess form, ordet croissant betyder halvmåne (engelska crescent). Bakverkets upphovsman, August Zang, var officerare i det österrikiska artilleriet innan han slog igenom i kaffebrödsbranschen. Enligt en legend skulle han ha format croissanten som den muslimska halvmånen (som t.ex. finns i Turkiets flagga) för att fira de kristnas seger över de muslimska ottomanska styrkorna 1683. Långsökt och påhittat men myten ledde faktiskt till att fundamentalister förbjöd croissanten i Syrien i fjolsomras.

Vill man ha variation till den traditionella croissanten så kan man välja croissant au chocolat (längst ner till höger) eller croissant aux amandes (med mandelfyllning, högst upp till vänster).

Sist men inte minst så ska jag beskriva min favorit av de tre, nämligen cannelén. Med tanke på att jag just avslöjade mina känslor för runebergstårtan, så är det inte konstigt att detta sötebröd från Bordeaux är min franska favorit. Cannelén påminner nämligen lite om runebergstårtan till form och i viss mån också till smak. Den gyllenbruna ytan är lite knäckig och klibbig, medan innanmätet är ljust, mjukt lite segt och saftigt för att den lilla kakan innehåller rom. Precis som runebergaren. Till skillnad från macronerna som smular sönder och croissanterna som bara håller sig några timmar efter gräddningen är cannelén en tacksam tuliainen till heimfolki, eftersom den är lätt att transportera. 

Ett ganska läckert blogginlägg denna gång, eller hur?

Ur vägen drönare!

I detta högeffektiva, överdigitaliserade, produktivitetsmaximerade (24 bokstäver!) tidevarv ska man ogärna drischa på stadens gator. Med raska steg ska man* ta sig från punkt A till punkt B, med podlurarna i öronen och nåde den som står på fel sida i rulltrappan eller blockerar trottoaren så att man* inte kommer förbi. Sablars slöfock, tror du jag har hela dagen på mig?!  * jag

Motsatsen till denna överstressade urbana gatuzombie är flanören, le flâneur, den passionerade, iakttagande stadsvandraren som mållöst strosar omkring i staden. Parisförfattaren Charles Baudelaires litterära verk förknippas ofta med flanerandets uppkomst och författaren själv beskrev flanören som trottoarens botanist.
 

Gustave Caillebottes konstverk Rue de Paris, temps de pluie, från 1877. Flanörer på gatan Rue de Paris i regnväder. 

Här är dock ett varningens ord på plats: se dig för ordentligt när du flanerar över boulevarderna i dagens Paris! Bilisterna där uppfattar de röda stoppljusen som en rekommendation snarare än som ett seriöst tvång att stanna och det är bara de osofistikerade landsortstollona, les provinciaux, som stannar vid övergångsställena. Så pinsamt - la honte!



Om du är med i bröllopssällskapet som åker till Paris i april (vad roligt!), så ska du nu få ett tips på var du kan öva dig i konsten att flanera. Endast ett stenkast från våra hotell ligger parken Jardin du Luxembourg. Med sina 25 hektar är den den populäraste parken i Paris och att ha en lägenhet i kvarteret är hett eftertraktat. I parken finns ett trevligt slott, tennisbanor, en stor åttakantig bassäng där ungarna, les gamins, leker med små segelbåtar, en dockteater och en biodlingsskola (!). 

Luxembourgpalatset och planteringar i Jardin du Luxembourg. Bild: wikipedia

Luxembourgpalatset, Palais du Luxembourg, uppfördes åt drottning Maria de Médici på 1600-talet med arkitektur hämtad från Florens. Maria var hemma därfrån och ville ha ett palats som påminde henne om hemstaden i Italien. För Louvre var lite tråkigt... I dag är slottet den franska senatens säte och tidigare har palatset också varit fängelse och tyska Luftwaffens högkvarter.

När du promenerar i parken ska du inte missa Médici-fontänen, även den uppförd åt Maria de Médici. Har du tur ser du en guldfisk under ytan.

Médici-fontänen

  
I parken finns det många statyer, 106 stycken för att vara exakt, bland annat av Paris skyddshelgon Sainte-Genviève. I parken finns faktiskt också en staty av Charles Baudelaire jag skrev om ovan, så passa på att flanera förbi honom och visa hur du för hans tradition vidare. 

När vi besökte Luxembourgparken den 1 maj 2007 så förberedde man någon slags konstutställning med de många drottningstatyerna som finns i parken.

Statyn av Maria de Médici i konstinstallation. Klänningen är översållad med tarotkort.